Detta är WSS historia sammanställd av Per Brunzell i WSS 100-årsbok.

Den 6 september år 1882 meddelades i Vestmanlands Läns Tidning att ett segelsällskap bildats av några intresserade personer. Bildandet skedde vid ett möte den 4 september på stadens hamnkontor och syftet med sällskapet var att anordna kappseglingar mellan stadens allt fler ”segeljakter”.

Tidningsnotisen är det första offentliga uttalandet som finns om det sällskap, vars namn året därpå bestämdes till Westerås Segelsällskap, som nu firar sitt 100 årsjubileum. Att 1883 och ej 1882 räknas som stiftelseår beror på att den 18 mars, 1883 hölls det första riktiga årsmötet med antagande av stadgar och val av ordförande samt övriga funktionärer.

Sällskapets syfte var som sagt att anordna kappseglingar eller ”prisseglingar” som det hette på den tiden. Den första prisseglingen anordnades 2 september 1883 varvid elva av sällskapets båtar startade. Prisdomarna, kapten Broberg och lektor Billberg, kunde överlämna den av damerna skänkta silverpokalen till bagare Isaksson, som med sin ”Alarik” därmed blev den förste pristagaren på en av WSS anordnad kappsegling. ”Alarik” såldes därpå till byggmästare Norling, som med denna båt under ett drygt decennium blev den mest fruktade ”pristagaren” inom WSS och hemförde ett imponerande antal väckarklockor, vilket var dåtidens populäraste första pris. Norling gjorde sig emellertid inte enbart känd som samlare av väckarklockor utan var även en av WSS förste amatörbyggare. I sin egenhändigt konstruerade och byggda ”Vi två” vann han berömmelse genom sina seglingar till Stockholm, vilket på den tiden ansågs vara mycket äventyrliga långseglingar.

Dåtidens prisseglingar skiljde sig i mångt och mycket från dagens kappseglingar med sina hetsiga starter och hårda kamp på banan. Prisseglingarna anordnades en gång per år och samlade 10-15 startande båtar. Starta kunde varje deltagare göra när helst det behagade honom inom en fastställd tidsrymd av 1 till 1 ½ timma. Prisdomarna slapp därmed på ett elegant sätt alla kniviga startproblem men seglingen blev dock desto mera chansartad. Tiden räknades individuellt för varje båt från start till mål och målet var, självklart, Elba med avslutande sexa. Ofta avslutades dagen med hembogsering till fyrverkeri.

Även om dusterna på banan kanske inte var så hårda då som nu, så kunde vädrets makter sätta besättningarna på hårda prov. Från 1906 års segling, som hölls den 1 juli, anger kappseglingsprotokollet ”full storm” samt att ”av 20 startande båtar utgingo 11”. En sjönk och en gjorde haveri. Endast 7 fullföljde.” Så här 77 är senare kan man undra vad som hände med de två som varken utgick eller fullföljde? Var det dom som ”sjönk” och ”gjorde haveri” eller håller dom fortfarande på och kämpar sig fram till sillbordet och groggarna på Elba?

Nåväl, förutom de årliga prisseglingarna ägnade man sig även åt s.k. eskaderseglingar. Detta har inget med nutidens gemensamma semesterseglingar att göra utan handlade om segling i olika formationer och gemensamma manövreringar efter ett noggrant reglemente och med kommandon givna genom flaggsignalering.

På den ekonomiska sidan råkade WSS i svårigheter år 1902. För att klara de löpande utgifterna tvingades styrelsen att ta ett lån på 150 kr. En bidragande orsak till obeståndet tycks vara prisdomarnas rätt till gratis förplägnad eftersom kassaboken bl a omnämner en middag för dem på den aktningsvärda summan av 52 kr. De ekonomiska bekymren fortsatte under några är och 1907 anordnades en bal i avsikt att stärka kassan varvid skattmästaren till ordföranden kunde redovisa ett överskott om 112:71 kr. Dock visade det sig vid närmare studium av räkenskaperna att källarmästarens räkning på 171:60 kr ännu ej betalts!

I ett kappseglingsprogram för år 1904 finner vi ett namn, C A Rosborg, som senare skulle bli förknippat med WSS för lång tid framåt. Samma år inköpte även sällskapet sin första lottbåt, vilken kostade 780 kr.

Från 1907 finns en verkligt praktfull mätningsjournal bevarad. Journalen är synnerligen prydligt utförd med ritningar för varje båt och uppgifter om dimensioner, segelyta, deplacement och mättal. Sammanlagt finns, under de tre år som journalen fördes, 52 båtar införda. Totalt 328 medlemmar fanns registrerade vid denna tidpunkt, och de mest verksamma medlemmarna förutom C A Rosborg var J Björkstedt och A Carlstedt.

WSS hade under en längre tid varit anslutet till Svenska Seglarförbundet, men 23 november, 1907 beslöts att man skulle utträda ur förbundet. Orsakerna är ej kända men eventuellt kan de ovan relaterade ekonomiska problemen vara en orsak.

Under 1908 fattades beslut om att hyra ett antal båtplatser i Västerås hamn för att så många som möjligt av sällskapets båtar skulle kunna ligga förtöjda där i stället för på redden. En kommitté tillsattes även för att försöka lösa hamnfrågan. Detta visade sig inte vara så lätt och just hamnfrågan har varit ett ständigt återkommande problem vilken först på de sista två årtiondena fått en ordentlig lösning.

Den 14-15 augusti 1910 anordnades gemensam kappsegling för WSS, SS Mälaren i Eskilstuna och SS Hjälmaren i Örebro. Denna segling kan räknas som upprinnelsen till våra dagars Västra Mälarens lagkappsegling.

Vid sammanträde 30 november 1910 valdes sällskapets förste hedersledamot, E Nisser, vilket året därpå skänkte sin kutter ”Amaryllis” till WSS som lottbåt.

Under 1911 bildades under WSS medverkan Mälarens Seglarförbund varvid även övergång till en ny mätregel skedde.

1913 diskuterades anskaffning av småbåtar för ungdomar samt tillsattes en kommitté för att utreda anskaffningen av ett klubbhus för WSS. Något eget klubbhus hade sällskapet ännu ej utan den naturliga träffpunkten var, av eskaderseglingsreglementet att döma, restaurangen på Elba. Detta år återfinns även för första gången Harry Ljungdahl, en av WSS mest kända profiler, i medlemsförteckningen.

Klubbhuskommittén avgav, efter flera års arbete, förslag om att en stuga på Aggarön skulle hyra av WSS. Beslut härom fattades den 29 september 1915 och stugan på Aggarön kom att användas som WSS’ klubbhus fram till 1921. Stugan låg i viken ”Juthällen” strax söder om St Aggarö fyr på dagens sjökort och i gästboken återkommer ofta båtarna ”Thelma” (H Ljungdahl), ”Kathleen” (E Eneberg), ”Signe” (F Green), ”Wineta” (J Björkstedt), ”Carmen” (Lundius) och ”Sibyl” (E Larsson).

Bild 1: Klubbstugan på Aggarön

Stugan på Aggarön var dock endast en temporär lösning och klubbhusfrågan dryftades åtskilliga gånger men ekonomin tillät ännu ej bygge av ett eget hus.

Bild 2: Kaffe med punch på Aggarön

År 1922 kunde emellertid drömmen om ett eget klubbhus förverkligas och den 17 juni det året invigdes det av ett antal WSS: are byggda klubbhuset på Rybergs Holme sydväst om Almö Lindö.

Bild 3: WSS klubbhus på Rybergs Holme

Huset står kvar än idag, men som var och en säkert sett som seglat förbi Ryberg på väg mot Sandskär så erbjuder inte holmen något bra skydd för vind och sjö. Ett antal förrädiska stenar finns dessutom i vattnet runt ön. Dock uppskattades närheten till Västerås av dåtidens seglare som ej lika självklart kunde vrida på nyckeln eller dra i snöret när det var dags för hemfärd och vinden dött ut.

Bild 4 : ”Tess” och ”Svea” förtöjda vid Rybergs Holme

WSS återinträdde i Svenska Seglarförbundet 1922 och vid 40-årsjubileét år 1923 kunde man anordna högtidsseglingar med 46 deltagande båtar. De mest kända försvararna av WSS’ färger på kappseglingsbanorna under denna epok var bröderna Tengström med ”GladyII”, bröderna Lundius med ”Mayflower IV”, Eric Sundström med ”Star”, Uno Blomquist med ”Windy”, Alrik Larsson med ”Sibyl II” och A Holmén med ”Ilona”.

I slutet av 20 talet blev det äntligen en lösning på den under många år diskuterade frågan om en ungdomsavdelning. Efter en insamling ledd av H Ljungdahl kunde en första båt, en Måsunge, anskaffas och tack vare en god ledare i Nils Andersson fick den s k Volontäravdelningen en bra start med ett stort antal ynglingar som deltog i verksamheten.

I samband med den stora utställningen i Västerås 1929 arrangerade WSS Mälarens Seglarförbunds högtidssegling med start och mål utanför Gamla hamnen. Seglingarna lockade 106 båtar till start vilket måste ha inneburit en syn fullt i klass med dagens 24 timmars start.

Bild 5: Bröderna Lundius 55 kvm skrärgårdskryssare ”Mayflower IV” år 1929

Bild 6: A Hammarfeldts ”Dunungen” och K Vesterlunds ”Eos” under fulla ställ år 1929

Under 30 talet började långfärdssegling att i allt större grad praktiseras av ett antal WSS: are. Nämnas kan t ex Algot Hammarfeldts segling 1935 till Åland, Åbo, Helsingfors över Finska Viken och längs Estlands kust med besök på ”svensköarna” Ösel och Runö samt med Domesnäs i lettiska delen av Rigabukten som vändpunkt innan återfärden till Västerås anträddes. Seglingen, som tog ca en och en halv månad finns beskriven i Hammarfeldts bok ”Med Dunungen i Österled”.

Vid sällskapets 50 årsjubileum år 1933 förärades man bl a med ett besök av ett antal båtar från Svenska Kryssarklubben. Jubileumsåret igångsattes även byggandet av en ny juniorbåt en W15, vilket möjliggjordes genom en donation av E A Larsson.

År 1935 bildades, på Uno Blomquists initiativ, Gröna Bojens Orden eller i dagligt tal GBO. Detta ordenssällskap har till uppgift att gynna och understödja WSS och består av ett antal medlemmar vilka under många år aktivt verkat för WSS och som under högtidliga och skämtsamma former invalts i GBO.

De svåra hamnförhållandena på Rybergs Holme klagades det allt mer över och år 1936 fick styrelsen i uppdrag att försälja klubbhuset samt undersöka möjligheterna att bygga ett nytt på en bättre lämpad plats. Ett alternativ som man först fastnade för var St Granskär (Wegas nuvarande klubbholme) nordost om Ridön.

Långt framskridna planer på ett stort klubbhusbygge fanns innan dessa skrinlades för alternativet Kedjeön. Ett val som väl ingen idag lär ångra!

Under Malte Åkesons ledning uppfördes så ett klubbhus på Kedjeön vilket kunde invigas med en kräftsupé för 125 personer lördagen den 4 september 1937.

Bild 7: Kedjeön en vårdag 1937

Det nya klubbhuset blev emellertid inte gammalt eftersom det ödelades totalt vid en eldsvåda 21 juli, 1940. Malte Åkeson fick ånyo agera byggarbas och genom fantastiska insatser från hans och andra WSS: are sida kunde ett nytt, likadant, klubbhus återuppföras och invigas redan den 21 juni 1941, mindre än ett år efter branden.

Bild 8: Fullt vid Kedjeön någon gång i mitten av 1940-talet

Juniorbåtsflottan hade vid den här tiden utökats till tre båtar och man bedrev under något år samarbete med KFUM:s sjöscouter.

Vid WSS’ 60 årsjubileum år 1943 anordnades MSF högtidssegling med ett 80 tal deltagande båtar samt seglingen om ”Rastaskölden” med 15 st M22: or. Över 100 båtar gästade Kedjeön och frågan om bättre förtöjningsmöjligheter och bryggor blev akut. Under hösten 1944 genomfördes en muddring till 2 meters djup intill stranden och året därpå stod en lång brygga färdig. Allt möjliggjort genom en donation av ASEA, samt många frivilliga krafters insatser från WSS:arnas sida.

Bild 9: Pålning för strandskoning vid Kedjeön 1945

På kappseglingsbanorna skördades de största framgångarna för WSS vid den här tiden av J Nygren med ”Why Not” ,E Vretlund med ”Aloha”, E A Larsson med ”Daggie”, J Jahn med ”Camela” och F Ridderstolpe med ”Pan” och senare ”Fjäril IV”.

Bild 10: J Nygren’s 6:a ”Why Not”

Grunden till WSS’ nutida största kappsegling, ”24-timmars”, vars historia beskrivs på annan plats i denna bok, såg sitt första ljus (och mörker!) hösten 1947.

En berömvärd representation för WSS utfördes år 1950 av Åke Holmqvist som med sin ”Lotta II”P placerade sig som tvåa i sin klass och fyra totalt på Gotland Runts lilla bana. Bland övriga kappseglingsmeriter under 50 talet skall också särskilt framhållas Olle Hellblom, som med sin M 22:a ”Mariana” under ett flertal är vann sin klass i den stora Sandhamnsregattan.

Andra flitiga kappseglare under denna epok var Dahle med ”Topp”, Lagerblad med ”Stiff”, Nygren med ”Why Not”, Odhe med ”Bargo”l och Stenfors med ”Katja”.

På Kedjeön händer stora saker i början av 50-talet. Klubbhuset elektrifieras och genom att en hel del äldre medlemmar erlade avgift för ständigt medlemskap kunde ”Högvalls Stuga” förvärvas till WSS. ”Knuts Stuga” donerades till sällskapet av ägaren Knut Vesterlund.

Att nämna några framstående namn bland alla WSS: are är förstås alltid vanskligt. Det är så lätt att glömma bort någon och vad stort sker sker ju som bekant även ofta i det tysta. Förutom ett antal namn som figurerat ovan nämner Ernst Karlsson i sin krönika till 75 årsjubiléet följande förgrundsfigurer: far och son Rosborg, vilka bägge aktivt arbetat för WSS såväl på som utanför kappseglingsbanan. Harry Ljungdahl och Knut Vesterlund var två kända profiler som under en lång följd av år aktivt engagerade sig för sällskapet. Syskonparet Uno och Olga Bergquist med den förre som kappseglare och energisk medverkare till första klubbhusets tillkomst, samt den senare som enastående värdinna under många år på Kedjeön måste givetvis nämnas. Erik Sundström har varit drivfjädern i många av de saker som WSS genomfört under årens lopp. Malte Åkesons insatser för klubbhusbyggena på Kedjeön förtjänar givetvis att omnämnas liksom Jens Nygrens insatser på olika poster inom WSS.

De gångna 25 åren sedan 75 års jubileet vad har då hänt inom WSS? Ja, där Ernst Karlssons 75 årskrönika slutar finns ett antal årsmötesprotokoll och verksamhetsberättelser att gå efter.

75-årsjubiléet blev ett hejdundrande kalas i dagarna tre under midsommarhelgen 1958. MSF: s högtidssegling och WSS’ jubileumssegling missgynnades dock tyvärr av mycket dåliga vindar vilket medförde att flera vandringspris ej kunde delas ut. Farten var dock desto större på den pråm som bogserats ut till Kedjeön för att tjänstgöra som kombinerad dansbana och vågbrytare. Jubileumsmiddagen avhölls på restaurant Elba i en stämning som säkerligen var minst lika hög som den vid WSS’ Elba sexor runt sekelskiftet.

Vid 75 årsjubiléet var medlemsantalet: 290 seniorer och 67 juniorer samt antalet båtar 110 st varav 70 segel och 40 motorbåtar. Jämför vi detta med dagens siffror: 250 seniorer, 71 juniorer och 200 båtar varav 13 st motorbåtar kan det verka som om sällskapet stått tämligen stilla under de senaste 25 åren. En närmare titt i siffermaterialet ger dock vid handen att idag räknar vi medlemmar familjevis mot tidigare ”styckvis” Bakom dagens siffra 250, döljer sig i verkligheten över 400 personer och båtbeståndet har så gott som fördubblats under perioden. Givetvis återspeglar detta den enorma explosion som skett inom båtlivet under de senaste 10-15 åren, men ökningen kan nog ändå sägas vara relativt måttlig. Det har nämligen inte varit WSS’ ambition att till varje pris värva maximalt antal medlemmar, vilket ju lätt kan leda till en viss anonymitet. Däremot är var och en som på eget initiativ eller med WSS: are hjälp söker upp oss välkomna som medlemmar. Strävan idag är således att hålla storleken på WSS på en rimlig nivå så att vår Kedjeö ej ”överexploateras” och att alla som vill skall kunna beredas plats och känna sig välkomna på övriga arrangemang.

Tillbaks till historieskrivningen kan vi konstatera att verksamheten inom WSS tycks ha stagnerat något under 60-talet. I styrelsens verksamhetsberättelser konstateras det så gott som varje år att intresset för WSS är i avtagande och att det är svårt att engagera medlemmarna. En entusiastisk kärntrupp finns dock som håller sällskapets fana och standert högt. Gustaf Staaf med ”Sunnanvind” och Olle Hellblom med ”Mariana” är de främsta försvararna av WSS’ färger på kappseglingsbanorna. Ernst Karlsson, Helge Olsson och Karl-Axel Rosborg kämpar tappert om pokalerna i den årliga Gubbseglingen runt Kedjeön.

På arbetssidan kan noteras att efter många års kämpande kan äntligen WSS’ juniorer få sina efterlängtade Ess-jollar i sjön och att Lindqvistarna m fl hade utfört ett förnämligt arbete då den nya bryggan på Kedjeön stod klar 1970.

Två större angelägenheter som återkommer genom hela 60-talet är slip- och varvsfrågan. Den nya slipen vid Lögarängen stod klar runt 1960 och innebar ett ordentligt och efterlängtat tillskott av uppläggningsplatser. Visserligen fungerade väl anordningarna lite si och så i början med baxning av vagnar och utläggning av diverse provisoriska och permanenta ”stickspår” men stämningen var god och för det mesta förlöpte allt väl även om det tog lång tid. Så småningom bistod dock kommunen slipföreningen med ordentliga vagnar och rälsen kunde, i likhet med f är så många andra järnvägar under denna tid, skatta åt förgängelsen.

För självbyggarna hyrde WSS med flera klubbar gamla ”Hyttan” vid nuvarande Lögarängsbadet. Vid ”Hyttan” jobbades det flitigt under några år innan verksamheten 1964 kunde flyttas till det nuvarande ”Båtklubbarnas Varv” vid Notudden.

Under 70-talet skedde så den stora explosionen på fritidsbåtsområdet. Plasten slog igenom som båtbyggnadsmaterial och seriebyggen i stor skala möjliggjordes i och med detta. Antalet båtägare ökade raskt och många av ”de gamle” iakttog med viss förvåning och irritation hur de förr så idylliska och ”privata” vikarna förvandlades till allt mer tältplatsliknande samlingspunkter.

Bild 11: Fullt vid Kedjeön någon gång i mitten av 70-talet

I Västerås byggdes i rask takt stora anläggningar ut vid Mälarparken och Notudden. Med ”storskaligheten” medföljde nog tyvärr också en viss anonymitet. Sjösättningar och upptagningar kom att utföras efter mer eller mindre kommersiella metoder vilket dock förmodligen är en nödvändighet när båtbeståndet räknas i tusental i stället för något eller några hundratal.

På Kedjeön har ett fortlöpande underhåll skett under det senaste årtiondet. Klubbhuset har fått en välbehövlig ny takbeläggning och strandskoningen förstärkts vid bryggorna. Inför jubileumsåret har en större ansiktslyftning utförts på Högvalls stuga samt en ny mindre stuga anförskaffats som skall användas som kombinerad startpaviljong och övernattningsstuga.

Även om 100 är en aktningsvärd ålder så är WSS av idag ingen kraftlös åldring. Sällskapets profil av ”familjesällskap” med arrangemang för alla åldrar har uppskattats av fler och fler och ett trettiotal båtar vid bryggan och full fart i sundet vid Kedjeön med alla juniorbåtar är snarare regel än undantag under sommarveckosluten. Det är därför allas vår förhoppning att alla WSS: are, ung som gammal, skall hjälpas åt att tillsammans föra WSS framåt genom ännu ett århundrade.

WSS Ordföranden genom tiderna

1883- A Modin
för tiden 1884-1907 finns inget bevarat
-1908 C A Rosborg
1908-1910 G Blume
1911-1914 R Andersson
1914-1921 omväxlande A Elfström, H Carnell och K Wenström
1921-1927 H Bager
1927-1931 E Sundström
1931-1939 J Carlberg
1939-1943 M Åkeson
1943-1949 E Karlsson
1949-1952 O Dahle
1952-1956 J Nygren
1956-1958 J Nordlund
1958-1961 G Ohde
1961-1963 G Staaf
1963-1970 B Drakenberg
1970-1972 E Stenfors
1972-1975 J Zinck Petersen
1975-1976 B Behle
1976-1981 C Sundqvist
1981-1983 H Stange
1983-1989 P Brunzell
1989-1996 R Borglund
1996-1999 L Bergqvist
1999-2005 S Friborg
2005-2011 A Hallgren
2011-2013 A Felling
2013-2017 J Bergsjö
2017-2018 E Otterheim
2018- A Fredqvist