Vera af Westerås

Text av Leif Bergkvist, WSS-medlem sen 1979

Det pampiga skeppet Vera som pryder vårt klubbhus har genom åren eggat fantasin: Vad är det för skepp, hur har hon hamnat på Kedjeön, när kom hon till oss och varför? Svaret på dessa frågor är tyvärr fortfarande obesvarade. När jag på slutet av 1990-talet var ordförande i WSS gjorde jag lite efterforskningar för att försöka få reda på historien. På den tiden fanns inget Internet, så efterforskningen bestod av ett antal telefonsamtal till de äldsta medlemmarna i klubben, med förhoppning att någon kunde historien.

Dessvärre var de flesta helt ovetande, utom att man visste att hon hade funnits i klubbens ägo redan innan branden i klubbhuset 1940. Hur hon klarat sig undan branden är oklart, men troligen var hon hemtagen för renovering.

Mer eller mindre av en slump hittade jag nyligen ett styrelseprotokoll från GBO (Gröna Bojens Orden) från våren 1941 då det beslutades att anslå 70 kronor (exklusive målning) till renovering av votivskeppet Vera. Eftersom jag var ovetande om vad ett votivskepp är, Googlade jag upp att det är en skeppsmodell avsedd att hänga i en kyrka. Modellerna byggdes oftast av en sjöman som varit ombord på originalskeppet, och som genom Guds försorg klarat sig med livet i behåll vid en förlisning eller annan allvarlig händelse till sjöss. När sjömannen kom hem lät han bygga en modell av moderfartyget som sedan skänktes till en kyrka i hemsocknen som tack, Den skulle hängas upp i kyrkan för andra sjöfarare att tillbedja om god och säker seglats.

Votivskeppstraditionen härrör ända tillbaka till 1500-talet, och votivskepp pryder en rad kyrkor i Sverige fortfarande.

Sannolikt är alltså Vera ett sådant votivskepp som hängt i en kyrka. Hur det hamnat hos oss är dock fortfarande oklart. Klubbhuset brann ju 1940 och ett nytt uppfördes året efter, och Vera renoverades då o placerades i det nya klubbhuset där hon förblev stående. Så småningom blev hon ganska skamfilad, bordläggningen blev full av sprickor, färgen flagnade, seglen multnade liksom den löpande riggen och stegarna. Dåvarande styrelse i WSS tyckte det var synd att förfallet skulle få fortsätta, och det slumpade sig så att min äldre bror Arne just hade gått i pension. Arne var gammal seglare och hade också själv byggt en folkbåt och en skärgårdskryssare i trä och inredning till en Comfort 30 i plast, så det var med stort förtroende som jag frågade om han kunde tänka sig att renovera Vera. Han var glad o tacksam för att ha något att göra under vintern och åtog sig jobbet med entusiasm.

Han spacklade, målade, gjorde ny löpande rigg inklusive alla repstegar och hans hustru Gunborg sydde nya segel i segelduk med patina, så att det inte skulle se nytt o konstigt ut. Sammanlagt lade han ned flera hundra arbetstimmar på detta. Till våren var hon färdig för uttransport till Kedjeön, och vi fraktade ut henne stående på fördäck till vår Maxi 999. Det var spännande och lite oroligt, vi ville ju inte att seglen skulle blåsa sönder på den första turen, eller att hon skulle tippa och slås sönder, men allt gick väl och hon kunde ställas på plats i klubbhuset, där vi sedan byggde den inhängnad som omger henne idag.

För sitt arbete med Vera förlänades Arne hedersmedlemsskap i WSS. Arne var en ivrig seglare, köpte sin första segelbåt som 13-åring tillsammans med storebror Bernt i slutet av 40-talet för pengar som de tjänat ihop på att bära  ut tidningar. Med den lilla båten seglade bröderna utomskärs upp till  Öregrund på friarstråt, utan sjökort. Bröderna var ofta gastar på en stor skärgårdskryssare i Strängnäs där de bodde. Tandläkare Bergståhl som ägde båten besökte ofta Kedjeön i samband med kappseglingar. WSS seglingar  på den tiden var väldigt populära eftersom man bjöd på punch vid skepparmötet. Pojkarna fick sköta om båten medan skepparen drack punch. Arne blev med tiden en flitig kappseglare med många meriter på sin lista.

Han har bl a seglat flera Gotland Runt. Och många olika båtar blev det genom åren. En av de mera minnesvärda var en Skärgårds 40, Nike, 15 m lång och knappt 1.5 m bred och ett jättelikt storsegel. Den var svårslagen på kappseglingsbanorna men trång för familjen med hund och barn. Sista 40 åren seglade han med sin egenhändigt inredda Comfort 30, Revanch, som han vann många seglingar med och tillbringade varje sommarsemester i. Så småningom tog åldern ut sin rätt och för 2 år sen tvingades han sälja sin ögonsten. Arne avled hösten 2020, 87 år gammal.

Leif Bergkvist

WSS-medlem sen 1979

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *